Slavvillkor accepteras under hot om utvisning
Debattörerna: LO måste följa upp att kollektivavtalen följs
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-07-13
DEBATT. En gång i tiden hade arbetsgivare rätt att fysiskt bestraffa anställda. I dag har arbetsgivare rätt att deportera inte bara anställda utan även deras familjer till världens fattigaste länder. Blindheten inför avhumaniseringen och dess konsekvenser inom LO-yrkena är det i särklass största hotet mot fackföreningsrörelsen.
Shamim halvspringer runt i villaområden. Han delar ut en lokal gratistidning för fyrtio kronor i timmen i ett försök att stoppa utvisningen av hans familj till Bangladesh. Han vet att lönen är för låg, men han säger ingenting.
Alejandra arbetar på en stor lagerterminal. Hon är gravid men det är förbjudet att sitta ner eller att gå på toaletten annat än på rasten. Om hon förlorar jobbet förlorar hon rätten att stanna i Sverige. Hon gör abort.
Ina städar en myndighet i city. Chefen tafsar. Om han mejlar Migrationsverket kan han enkelt få henne deporterad till Afghanistan. Ina låter honom tafsa.
Jasur kaklar badrum på ett sjukhusbygge. Sedan fyra år tillbaka sover han på ett liggunderlag i chefens garage. Pengarna från jobbet räddar hans barn från fattigdom i Uzbekistan. Han har inte fått någon lön alls de senaste två månaderna. Han jobbar på.
Glöm skuggsamhället. Situationer som dessa är i dag typiska för svensk arbetsmarknad, även på företag med kollektivavtal. Det som för tio år sedan pågick i periferin, sker i dag mitt i etablerad verksamhet. Förslumningen av LO-yrkena har gått så snabbt att varken fack eller myndigheter har hängt med.
Vi har pratat med sex hundra nyanlända och arbetskraftsinvandrare i Stockholm. Vi har arbetat undersökande för att ta fram nya fackliga metoder för att hantera deras problem på jobbet. Vi har drivit in över fem miljoner kronor i obetalda löner och skatter.
Vi har anmält sextio arbetslivskriminella företag – bolag som systematiskt bryter mot lagar och regler kring hantering av arbetskraften – till myndigheterna och stöttat över hundra arbetare på Zalandos lager. En av oss har under sex månader wallraffat som rysktalande papperslös byggare. Resultatet av undersökningarna är chockerande.
Vi har träffat takläggare som har fallit från tak eftersom de aldrig fick säkerhetslinor. De har legat hemma utan sjuklön, bara för att gå tillbaka till jobbet så fort de återhämtat sig. Vi har träffat lokalvårdare som arbetat tolv timmar om dagen varje dag i över ett år, allt prydligt registrerat av arbetsgivaren.
Vi har träffat snickare som blivit hotade till livet av maffian när de bett om lön, plattsättare som under hela vistelsen i Sverige aldrig fått en krona betalt av någon av sina flera olika arbetsgivare, diskare som arbetat för en sovvrå och mat på en restaurang. På Zalandos lager berättar anställda att de inte får sitta ner, tala med varandra eller gå på toaletten.
När en av undertecknarna till den här artikeln, Pelle Sunvisson, wallraffade som rysktalande papperslös byggare, kunde han arbeta för ett tjugotal bolag utan att någon ens frågade efter hans efternamn. Han arbetade i privata hem, för allmännyttan, på stora byggen och inne på en svensk myndighet. Ingen arbetsgivare betalade skatt eller anständig lön. Vad är det som har hänt på svensk arbetsmarknad?
En stor del av arbetarna i LO-yrkena är desperata efter anställningar. Detta eftersom arbetsgivarna har fått makt att bestämma vem som får stanna i Sverige. Denna makt har lagts i händerna på ägare till allt från små rörfirmor och restauranger till världsledande distributionsjättar.
Allvaret och omfattningen gör att vi borde tala om en ny ordning på arbetsmarknaden. Den storskaliga vanmakten fördjupar ett inneboende problem i den svenska modellen. Samförståndet mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen sker i dag under förutsättning att ingen part låtsas om den ojämlikhet och avhumanisering som råder för många arbetstagare.
Ställd mot den rådande verkligheten framstår samförståndet som en omedveten fantasi som strukturerar vår sociala verklighet och skymmer sikten för vad som bör göras. Vi kan kalla detta glapp för den nysvenska modellen och där befinner sig hundratusentals arbetare.
Det handlar om en ny existentiell situation där arbetare behöver anställning som en garanti för att inte deporteras. Det kan röra sig om de som sökt asyl, arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU och utstationerade. De officiella siffrorna är runt 200 000 personer samt ett okänt antal papperslösa och arbetande på turistvisum. Kanske omfattar den nysvenska modellen närmare en halv miljon arbetstagare i LO-yrkena.
De flesta arbetslivskriminella bolag vi stött på har kollektivavtal med ett LO-förbund. Avtalen ger legitimitet och tillgång till mer etablerade kundföretag eller fler besökare. Men ingen kontrollerar om avtalen följs. Riksrevisionen rapporterar att facken klarar att teckna kollektivavtal med bolag som exploaterar arbetare i den nysvenska modellen, men att inte följa upp huruvida avtalen följs eller att rekrytera medlemmar på bolagen .
Den nysvenska modellen har kortsiktiga fördelar: Desperata arbetare ger billigare arbete och tjänster. Men på längre sikt riskerar den att fräta sönder hela samhället.
Redan nu konkurrerar arbetslivskriminella bolag ut seriösa aktörer i en sådan takt att företrädare för stora byggbolag säger att vi bara har några år på oss att vända utvecklingen, annars tvingas alla aktörer anpassa sig till exploateringen. Från fackligt perspektiv kan vi se att hur utvecklingen ställer arbetare mot arbetare.
Hur kan man då som konsument och privatperson kontrollera de bolag man anlitar? Vår erfarenhet är att det är i princip omöjligt. Skurkarna har sina papper i ordning och det krävs en insats värdig en grävande journalist för att avslöja dem. Reportern Johan Fyrk låtsades i maj vilja bygga en altan. Trots att han använde en etablerad hantverkssajt visade sig sju av nio bolag som hörde av sig fuska med löner och skatter.
Myndigheterna har fått upp ögonen för frågan och många positiva förändringar skulle kunna ske, till exempel bättre samordning mellan myndigheterna. Men detta kommer att spela mindre roll om LO saknar vilja eller resurser att följa upp sina kollektivavtal och sitt arbetsmljöarbete. Det största problemet i dag är att kollektivavtalen i sig inte garanterar någonting.
Hur ska arbetarrörelsen hantera denna nya verklighet? Vilka konkreta åtgärder är facken beredda att vidta? Vi är övertygade om att lösningen är en ödesfråga för fackföreningsrörelsen och att den inte ryms inom ramen för den svenska modellen.
Emil Boss – förhandlingssekreterare, Stockholms Lokala Samorganisation inom SAC Syndikalisterna
Gaby Kass Elias – lagerarbetare, Zalandoarbetares driftsektion
Idriss Mohamed – lagerarbetare, Zalandoarbetares driftsektion
Simon Hedelin – studieorganisatör, SAC Syndikalisterna
Pelle Sunvisson – tolk och organisatör, Stockholms Lokala Samorganisation inom SAC Syndikalisterna
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel